På söndag var det igen dags för klimpsoppå på Lokaaln. Den var så god att jag åt för mycket och måste lägga mej på soffan för att ta igen mej efter det :-).
Kategori: Hindersby-Bäckby
Klimpsoppå
Och på söndag om en vecka 26 mars 2017 kl. 12-14 blir det klimpsoppå på Lokaaln – en av årets höjdpunkter:
Mykelvatn
Yngre hindersbyggar vet inte hur det såg ut på våren (och ibland på sommaren) då ån flödade över och täckte stora delar av åkrarna med vatten. Efter årensningen i början på 90-talet har det inte varit likadana översvämningar – på äkta hindersbyspråk mykelvatn. Mykel- kommer förstås från samma ord som ”mycket”.
Förra sommaren fick vi en plansch med bilder från mykelvatne av Bertel Mickos som var med och organiserade årensningen. Då satte jag in en bild av planschen men bilderna var ganska otydliga på den. Nu har jag skannat in dem och här kommer de. Först en bild av en höåker år 1952.
Vanligen kom mykelvatne i slutet på april då snön smälte och isarna gick på ån – och ofta tornade upp sej mot åbron. Ibland sprängde de isblocken vid bron för att vattnet skulle komma fram. På bilden ovan hade det regnat hårt mitt i sommaren och därför finns det höösneisår i mykelvatne.
Bilden ovan är från Mosan år 1968. Där var så gott som varenda åker täckt av vatten eftersom Mosan är så platt.
I juli 1979 var det också mykelvatn mitt i sommaren. Här kör Silfvastas Kalle på vägen vid Petjärmosan och i bakgrunden syns Rööledun och Husbergs. Men ofta var det så mycket vatten att åkrarna inte syntes alls vid Petjärmosan. Då visste man var vägen gick enbart genom att köra mitt emellan taggtrådarna på bägge sidor om vägen. På bilden finns de inte mera för vi sålde kossorna 1975 men före det var de till stor hjälp i mykelvatne.
Vid Nyströms vägskäl hade Backmans Tage en båt den 9.8 1987 – uppe på åkern. Det var inte så ovanligt att man måste åka båt i det värsta mykelvatne. Bil gick inte för tändningen slutade fungera om den blev våt och många lämnade bilen på Lokaalsbackan därifrån man kunde köra vidare och så fick man ta sej dit med häst, traktor, cykel eller båt.
På bilden ovan står Tage i sitt potatisland samma dag. I bakgrunden vår Rööledun till vänster och Kalles ledu till höger. Det var hårda bud för potatisodlandet för det kunde komma mykelvatn när som helst efter det att de dikat ut skogarna och vattnet kom snabbt ut på åkrarna medan ån inte drog undan.
Tage i mitten på juni 1981 i sockerbetslandet. Nedan Kalles sockerbetsland 1986 men litet senare på sommaren.
Bilderna är ganska blekta eftersom de suttit fast vid planschen men jag lägger ännu in en bild från Baggtjärre år 1985. Det syns inte så bra men allt är bara vatten.
Och så var det året 1962 då man inte ens kom med traktor ned till byn. Det minns jag bra för min mamma fyllde 50 år och ingen av gästerna kunde komma fram den 14 september.
Det gick ännu an med säden om mykelvatne kom litet senare på sommaren men potatisen klarade inte av vattnet utan började ruttna så det var bråttom att rädda vad man rädda kunde ur vattnet.
Så här såg det ut då Vestergårds Edit tog upp potatis i september 1962.
Samma åker, samma dag. Det var tungt att röra sej i den klibbiga lervällingen och alltid följde inte stöveln med då man steg framåt …
Det var hårda bud med mykelvatne även om vi som barn hade roligt i ”parken” där vi byggde flottar. Vi fick hållas så länge vi var innanför granhäcken. Vattnet kom ända upp till husknuten och källaren under huset måste tömmas. Men det gick an ända tills det första skogsdikandet förde med sej att vattnet kom alldeles för snabbt ut ur skogen. Då det var mykelvatn mest bara i april så var det inte så farligt men sedan blev det översvämning genast då det kommit 30 mm regn.
I slutet på 80-talet blev det omöjligt. Bara våren 1988 svämmade ån över fem gånger. Till sist fick vi igång årensningsprojektet.
De här bilderna är inte av så bra kvalitet men jag vet att det finns en hel del fina mykelvatnbilder och jag skannar gärna in dem och sätter på nätet.
Lokaaln i eftermiddagssolen
Ett foto av Lokaaln (Hemborg) då eftermiddagssolen sken rakt på den. Jag körde förbi på väg hem från gamla skolan då jag såg det fina ljuset. Så jag vände vid Smiddjån och körde tillbaka för att ta ett foto. Men bara på de minuterna så hann ljuset bli betydligt sämre. Inte illa men det var ännu mer fantastiskt då jag första gången körde förbi. Då var inte lamporna tända än.
Arbetsamt att fira
Jag vill hjärtligt tacka alla som gratulerat mej. Och alla som helt finkänsligt låtit bli att påminna mej om hur gammal jag blivit.
Vi åkte till Medåker med brorsan (+ gummor) mitt i vårbrådskan. Sådden fick jag just och just avklarad i alla fall. Jag är inte mycket för att fira men kaffe med princesstårta blev det i alla fall. Princesstårta har blivit tradition sedan vi firade den bättre hälftens 50-årsdag.
Därefter satte jag brorsan i arbete. Vi firade upp ett (litet) hus i en backe. Det fanns inte några andra hjälpmedel än jäärnstavur men det gick bra. Eftersom det skulle upp i stenbacken så gick det inte att rulla på plankor som jag gjorde då jag flytta det förra gången (då vi byggde bastun). Men först skulle det vändas.
Hävstångsprincipen är nyttig då man skall vända ett hus och med lämpliga kuddår å bråt (hävstångsstöd) går det bra. Som Arkimedes sa ”Ge mig en fast punkt och jag skall rubba jorden”. Bara man har kårt bråt så orkar man med vad som helst. Det var nu inte Arkimedes som uppfann hävstången utan den hade nog använts i tusentals år före honom men han formulerade principen.
Och sedan var det bara att maka upp boden över diket och upp på stenarna i backen.
Det behövdes en hel del stenar under ena ändan för att det skulle stå någorlunda rakt. Backen är ganska brant och hög. Men nu blir det fin utsikt då jag flyttar huusdörrn i gaveln och sätter in ett fönster i den. Och alla hindersbyggar vet ju vad huusi är. Utsikten består av äppelträden och åkern bakom dem som sluttar nedåt ända fram till bäcken.
Nu ser det betydligt bättre ut på backan då boden är mera undanskymd. Den skall ännu få rätt taklutning och rätt takmaterial (tegel) och väggarna skall få en sågad brädpanel så den passar ihop med de andra husen.
Så jag är riktigt nöjd med firandet för vi fick en hel del gjort.
Då vi kom hem stod dikena och åkrarna fulla med vatten för det hade regnat 40 mm. På våra osnygga åkrar ser man ännu inte hur brodden klarat sej eftersom det står en massa halm här och där men på sina ställen ser den ganska bra ut. På leråkrarna är duntana (backarna) de bästa.
Det blev brådska med reparationer då vi kommit hem men nu har det ledigare efter det jag fått sprutan genom granskningen. Det blåser så eländigt att det inte går att spruta nu men det skall väl lugna sej så småningom.
Hjärnveckan
Vi har just nu internationella hjärnveckan och med anledning av det så besökte Kvanthopp (Finlands svenska radio) köldlaboratoriet vid Tekniska högskolan (kallas numera Aalto-universitetet) i Otnäs. Där arbetar hindersbyggen Mia Liljeström (f. Husberg) med hjärnforskning. Lyssna på Kvanthopp och Annika Hultén och Mia här:
http://arenan.yle.fi/1-3364109
Klimpsoppskalaset 2016
Åter var det dags för klimpsoppå på Lokaaln och den var lika god som vanligt. Et par fotografier från årets klimpsoppå:
Tjörktalln 1974
Den gamla Tjörktalln (kyrkotallen) där man samlades för att vandra till Pyttis kyrka finns inte mer. Stormar bröt först av ena grenen och sedan hela tallen. Den var gammal för det var före 1575 som man vandrade till Pyttis kyrka då Lappträsk socken ännu inte fanns utan byarna var en del av Pyttis socken (och i väster en del av Pernå).
Till all tur finns det ett fotografi från augusti 1974 (enligt stämpel bakom fotografiet) där Tjörktalln syns i hela sin prydnad. Den stod på Nissas Kirkusdjäärdån (kyrkohusgärdan) sydost om Hopenbackan. Fotografiet tillhör Beatrice Bergheim (Nissas Beatrice).
Östnyländsk litteraturafton
I går presenterades två nya böcker av författarna Mikaela Strömberg och Sabine Forsblom på Hemborg i Hindersby: ”Sophie” och ”Maskrosgudens barn”. Robin Bäckman ackompanjerade förtjänstfullt på gitarr och munspel vid uppläsningen.
En litterär afton är inte så vanlig i Hindersby men många hade mött upp.
Böckerna presenterades av författarna med schwung och vältalighet och som ett extranummer fick vi höra Sabine framföra Violeta Parras ”Gracias a la vida” i en östnyländsk variant: ”Jag vill tacka lidret” vilket högt uppskattades av publiken.
Mikaela berättade om Sophie von Behse som från tsarens hov i Petersburg flyttade till östra Nyland och blev jordbrukare. Intressant nog satt många släktingar till Sophie i salen inklusive författaren själv. Det var en krasch mellan överklass och vanligt folk som livligt åskådliggjordes av det avsnitt Mikaela läste om mjölkpigorna som höll på att bli överkörda av holländaren Jansen, Sophies man.
Sabines ställvis mörka historia från 70-talet som präglades av svart humor fick inte stå oemotsagd. Jag liksom många andra som var unga på 70-talet såg det som en spännande tid då mycket ändrades och gick framåt. Men det är inget underligt i att samma tid kan uppfattas på helt motsatt sätt av olika personer. Skolan tyckte jag om och lärarna likaså. Även de mest fruktade såg jag med ett visst överseende på och tyckte de var mest humor. Men jag vet att en del av mina klasskamrater var riktigt rädda för dem. Varför förstår jag ännu inte riktigt. Lärarna var ju bara människor de också.
Till slut överräckte Mikko rosor åt Sabine, Mikaela och Robin. Också Robin fick en kram …
Och böckerna ? Jo, dem köpte vi men jag har ännu inte hunnit läsa dem även om jag efter presentationen ser fram emot det.
Rinken förnyas
Rinken har förnyats bakom gamla folkskolan. Den har fått nytt underlag som torde vara jämnare och mera hållbart. En hel del stora maskiner har sysslat där sedan sista augusti.
Själva rinken är borttagen medan ytan förnyas.
Ytan skall förstås packas ordentligt.
Och ganska fint blev det.
Nu gäller det bara att få en fin vinter som är kall men med litet snö.