Det har varit dåligt med skrivandet de senaste månaderna. I höstas skar Zetorn ihop och jag skuvade den i små delar och sedan ihop. Till det gick det två månader för jag är ingen yrkesmekaniker. Åtta reservdelsbeställningar från halva Europa senare så hade jag bytt vevaxeln och skruvat ihop traktorn på nytt. Däremellan brast axeln på flismataren och det eländiga Matkahuolto skickade den nya motorn via Helsingfors där den låg över veckändan – helt obekymrade över att vi satt och frös. Som lök på laxen så blev det översvämning i köket på gamla folkskolan så jag måste ta bort de nedre skåpen.
Men nu går traktorn och flismataren och felet i gamla folkskolan är hittat. Rören hade inte frusit som jag trodde utan ett rör vid kranen hade kommit loss – pärlan till presskopplingen var inte ordentligt på röret. Och solen skiner (ibland) och det börjar bli vår.
En hel del har hänt i Hindersby medan jag osat svavel i verkstaden så få se nu om jag kommer i kapp med händelserna. Det är bäst att börja med det nyaste och gå bakåt i mån av tid.
I dag tar vi farväl av vår gode granne Holger Hollmén. Han levde ett långt liv – det fattas bara ett halvår till 100 – och han var den sista av sin generation i vår ända av Hindersby: Söörneseendan.
Holger var en mycket vittbegåvad man. Född på ett litet ställe och med folkskola som bakgrund läste han sej till en betydande bildning. Jag minns då jag som studerande insåg att han hade en bättre allmänbildning än många av de högskoleutbildade jag träffade. Det gick att diskutera nästan vad som helst med honom för han läste och satte sej in i allt han kom åt.
Holger i sin verkstad
Sitt intresse för läsning hade han gemensamt med min mamma och de diskuterade och bytte böcker hela tiden. Men speciellt var han intresserad av verkstadsarbete och vi kunde diskutera teknik i timmar vid postlådan. Våra diskussioner vid postlådan kunde ibland dra ut mycket längre än man menat men han var så kunnig och väl insatt att man hade svårt att avsluta diskussionen. Och han var bra på att prata.
Vi stod i timtalen och ”förbättrade världen” som Holger uttryckte det. Och vi pratade om allting mellan himmel och jord. Men till sist måste han i alla fall åka hem till sitt ”Niss-Arstu”. Han kunde byns historia och hade mängder av historier att berätta. Minnet var skarpt ända till slutet även om hörseln blev sämre. Men om man satt på rätt sida vid det bättre örat och talade det gamla språket så gick det ganska bra.
Holger hade stor andel i att jag lyckades hålla kvar det gamla språket. Han talade äkta och oförfalskad hindersbyyiskå även om han hade ett stort ordförråd av sitt myckna läsande. Och han hade en fin humor.
Av naturliga skäl minns jag bara Holger som vuxen. Ett av de tidigaste minnena var från Engströms eller Skooars faastärs stuvun där familjen bodde en tid. Därefter flyttade de till Gislom där Holger arrenderade ett litet ställe. Sedan flyttade de tillbaka och Holger tog över hemstället.
Det var inte lätt på en så liten gård men senare fick de tilläggsjord och så reparerade Holger själv alla maskiner. I all synnerhet var han stolt över tröskan som han köpte för 1000 mark. Den var sönder men han lyckades reparera den. En liten verkstad byggdes och där konstruerade han egna maskiner av gammal skrot. Pelarborrmaskinen bestod till stora delar av framaxeln på en gammal bil.
Men hans stora stolthet var den stora begagnade svarv som han köpte och installerade i verkstaden. Jag har själv svarvat med den och den är av den gamla stabila sorten. Så småningom fylldes verkstaden av nästan fullständig utrustning.
Som ledsagare genom livet hade han hustrun Lisa som han alltid talade om med största tillgivenhet och flickorna Lisbet, Maj och Solveig. Dessutom hade han en mängd vänner eftersom han var väldigt sällskaplig. Sundstens John var en av hans bästa vänner och passade bra ihop med Holger för de var bägge läsande människor som var intresserade av allting och väldigt belästa. Men med åren försvann nästan alla eftersom han blev så gammal.
Tillsammans med John gjorde de också musik med dragspel och fiol. John spelade på festerna på Lekstrand och Holger hade varit spelare på de många bröllopen efter kriget.
En minnesbild har fastnat från det jag var liten. Det var vanligt att kossorna på hösten gick ner i utfallen och sedan inte kom upp. Då bådade man upp alla grannarna för att dra upp kossan ur utfallet. En kall och regnig höstdag hade vi som vanligt en ko i Kanaaln som var ganska full av vatten. Försöken att få ett rep under kon lyckades inte men till sist hoppade Holger som var en stor och stark karl ner i diket i det kalla vattnet som kom över midjan och drog repet under kon.
I hundra år har Holgers medbröder arbetat på sina små gårdar och en epok går mot sitt slut. Med folkskola som bakgrund och stort intresse för att lära sej själv allt möjligt var Holger en bra representant för den generationen: vänlig, bildad och händig.
Ungdomsföreningen ordnade också i år höstmiddag som blev mycket välbesökt (226 personer enligt en uppgift). Trängseln var stor redan klockan tolv. Bilderna är tagna betydligt senare.
För 70 år sedan föddes på Bos-Framstu-Sundviks på Hopenbackan en flicka som fick namnet Inga. Vi känner henne alla som bagarn och föreningsaktivisten. Hon är med och hjälper till i nästan allting som händer i byn. Nu firar hon sin födelsedag i stillhet men vi har alla druckit kaffi som Inga kokat och ätit fylld kaku som hon bakat så på sätt och vis har vi grundligt firat henne redan länge. Hon må nu få ha litet ledigt på sin 70-årsdag.
Helt och hållet slapp hon inte uppvaktning för de föreningar som hon satt så mycket av sin tid och sina krafter på förärade henne två smycken att bära vid alla de tillfällen som hon brukar delta i. Nedan ser vi henne i full fart vid spinnrocken – glad såsom vanligt.
Det finns många som organiserar och arbetar i byns föreningar men hon är speciell för hon är alltid så glad och god och det är ett rent nöje att arbeta med henne. Det är viktigt för mycket arbete i byn görs helt frivilligt utan betalning och då är det ofta Ingas kaffi å bulla som lockar men mest av allt den fina atmosfär hon skapar kring sig.
Vi gratulerar Inga och tackar henne för allt hon gjort för sin by och för grannbyarna. Det är ingen idé att önska henne lugn pensionärstid så verksam som hon är men vi kan önska en trevlig samvaro i många år ännu.
Ett fyrfaldigt leve för Inga: HURRA, HURRA, HURRA, HURRA !
Litet bilder från höstmiddagen 2017. Det var omkring 180 personer som åt stroganoff och ugnsfisk.
Fint hus med nytt tak. Alla har hjälpt till att hålla det i skick. Ungdomsföreningen som ordnade höstmiddagen har gjort ett mycket bra arbete de senaste åren.
I åår bloomar johanniroosåna så velsiinat ! Tåm e sein liiksåm allt ana bakett te kaal vååren å försomarn men ja mådist staan vidär Sminnsbackan å taa ein bild åå dåm …
